Instrument som kallades “harpor” nämns i många källor i alla nordiska länder: I sagor, ballader, dikter och historieskrivningen. Visserligen måste man vara medveten att dessa beteckningar sannolikt inte gäller ett och samma objekt: Ordet harpa användes (och används fortfarande) ganska allmänt i skandinaviska språk för många olika stränginstrument – exempelvis olika psalterier (inkl. den finska kantelen, som kallades harpa i den svenska Finnskogen), lyror, stråkharpor, langeleiken / hummeln (även kallad långharpa), hackbrädet (även kallad hammarharpa),vevliran (tidigare även kallad hjulharpa) och naturligtvis nyckelharpan.
Dock finns faktiskt även nordiska belägg för harpor i ordets musikologiska betydelse (dvs. kordofoner vars strängplan är vinkelrät till klanglådan) genom bevarade muséiexemplar – den äldsta, från Norge, dateras till 1681.
Flera harpor i ordets strikta betydelse förekommer även i medeltida ikonografin på stenrelief, kyrkomålningar och träskulpturer i Danmark, Norge och Sverige.
I Danmark berättar historiska dokument om hovharpister (Edvard Adam, Magnus Maxi, Darby Scott och Carolus Oralii vid Christian IV:s hov) och en av dem är sannolikt avbildad på denna oljemålning av Rainhold Timm (ca 1622, nu på Musikhistoriska museet i Köpenhamn).
Många danska stadsmusikanter spelade bland annat en “Davids harpa” under 1700-talet, och i Musikhistoriska Museet i Köpenhamn finns även flera diatoniska “amatørharper” från 1800-talet.
Även från Finland vet vi om harpister i hovmusiken, underhållningsmusiken och gatumusiken: En “Mikael harpolekare” spelade 1580 på Åbo slott. Många år senare spelade den blinda harpspelerskan Charlotta Seuerling (som levde i Åbo omkring 1810) en liten pedalharpa för att kompa sina melankoliska sånger.
I Sverige finns bland annat flera harpor tillverkade i Stockholm av instrumentmakaren Mattias Petter Kraft (som bl.a. också byggde Bellmans cister 1781.) Kanske kan man föreställa sig Mollbergs harpa (“pling plingeli plång“) som omtalas i Fredmans Epistel 45 ungefär som harporna som Bellmans instrumentmakare byggde 1780 och 1785. Jämför också med harpan som spelades av David Wickberg från Göteborg ungefär hundra år senare. En annan svensk harpa är t.ex. denna modell från Småland, bygd av Sven August Andersson (1837-1919).
Numera lever flera harpospelare i nordiska länder och spelar alla möjliga musikstilar – från tidig musik till traditionell musik och kreativ modern musik – men oftast känner de inte varandra, eftersom en bor i Köpenhamn, en annan i Helsingfors, en annan i Oslo, en annan i Stockholm, en annan i Senja… Ännu fler musiker i Norden spelar besläktade stränginstrument som t.ex. kantele, langeleik, hummel, lyra m.m. – och de flesta låtar som spelas på dessa instrument kan utan mycket besvär överföras till harpan (och omvänt).
Därför är det dags att träffas och spela musik med varandra!