Branle (även stavad “bransle” i renässansens franska) är en sorts kedjedans som först beskrevs på 1500-talet i Frankrike (Antonius Arena 1538, Thoinot Arbeau 1589). Branler inkluderar vanligtvis enkelsteg och dubbelsteg i någon kombination som följer melodins rytm, dansaren behöver alltså bara lyssna på melodin för att få stegen rätt.
Många renässansbranler är bevarade enbart instrumentalt, i flerstämmig sättning (t.ex. av Pierre Attaingnant, Jacques Moderne, Michael Praetorius och massor av luttabulaturer). Det finns dock även gott om sångtexter som kan sjungas till dansen (t.ex. hos Chardavoine 1576, Mangeant 1608-1615 m.m.). Branlerna var inte bara populära i Frankrike, som bevittnas av musiktryck och handskrifter i Italien (brando), England (brawl), Skottland (brail), Flandern (brand), Tyskland (brandle), och t.o.m. några handskrifter i Sverige (t.ex. en “pranle” i lutmanuskriptet från Carl Gustaf Wrangels bibliotek 2245; och flera “brande” i spelmanshandskriften från Växjö). Vi vet ej om just dessa instrumentala branler enbart har spelats eller även dansats, men de går i alla fall att dansa till. Däremot vet vi att drottning Kristina dansade några branler med sina hovdamer och hovherrar den 5 januari 1653 (eftersom den engelska ambassadören Sir Bulstrode Whitelocke antecknade detta i sin dagbok).
Efter 1600-talet blev branlerna omoderna i Europa och dog mest ut. Carl von Linné (som annars älskade att dansa polonäs och menuet) kunde fortfarande observera någonting hos landbefolkningen i Mora som kan tolkas som branle double.
På vissa ställen i Frankrike (Bretagne, Poitou, Alsace m.m.) överlevde branlerna dock som traditionella danser fram till våra dagar. Med 1970-talets folkmusikvåg har branlerna återigen börjat sprida sig till många länder, och de dansas numera på folkliga danskvällar i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland och annanstans.